Skrivet av: Monica Grandin Högberg | 11 juni, 2011

Nostlgiskt möte, tillbaka i Bai Bang2008

8:de september 2008, flygplanet går ner för landing på Noi Bai,  flygplatsen i Hanoi, idag en stor fin modern flygplats. Det är 22 år sedan jag  flög härifrån efter drygt fem år i Bai Bang, med arbete på Bai Bang Paper Mill,  det omtalade SIDA projektet.

Redan vid passkontrollen ser jag min fd  collega Mrs Hai, counterpart. Vi vinkar mot varandra. Passkontrollen är  klar,  jag och  min man – vi är på bröllopsresa – går ut och möter Hai. Då känner jag,  det här går inte, jag börjar gråta,  okontrollerat snyftande kramar vi varandra.  Min man blir rörd och tårögd även han. Detta var så starkt och så stort att få  återse en av mina vänner på andra sidan jordklotet. Vi som delat fem år  tillsammans på Training Department.

Hai har ordnat transport och vi åker till Bai Bang. Mitt huvud går från sida till sida, allt är så förändrat. Vägarna  är i  princip motorvägar, fast med cyklar och mopeder, även en o annan ko. Byar  och samhällen har växt samman, det är bebyggelse längs hela vägen. Nya  vägsträckningar, nya intryck blandas med de gamla minnena. Jag är helt  överväldigad av allt jag ser.

Efter några timmars färd ser jag dem,  Elefantkullarna vid Bai Bang. Men det är också det enda jag känner igen. Letar  efter Svenska Campen, upptäcker en smutsfärgad mur i buskaget – det är här! Här  är Svenska Campen! Fast det finns inte mycket kvar man kan se från vägen. Vi  åker vidare. I korset där vi cyklade på väg till jobbet 6 dagar i veckan är  inget sig likt. Det är som en hel stad, där det tidigare bara fanns några få  hus.

Ungefär där man svängde upp till den Vietnamesiska campen ligger ett  hotell. Bai Bang Paper Hotel. En vacker byggnad med vacker uppfart. Utanför på  vägen är det idag marknadsplats. Vi checkar in får ett fint rum med badkar, TV  och balkong med utsikt mot ”staden”.

Bai Bang Paper Hotel

Hai har arrangerat en kvällssupé och bjudit in två andra kollegor till  mig, den ena  är vår fd coffegirl Mrs Hong, dvs hon skötte fikat, städade osv på kontoret.  Idag är hon egen företagare, har ett Transportföretag. Den andra Mrs Hiep, är  idag pensionär från jobbet som chef på Vocational School, vilken invigdes 1986.  Det dukas upp ett bord i den mindre matsalen bara för oss fem. Det är Nem  Saigon, kyckling, grillspett, sallader, ris mm.

Återseende med de gamla vännerna är underbart. Vi  pratar i munnen på varandra, glömmer nästan att äta.  Kvällen går fort och snart är det dags för dem att åka hem och för oss att sova.  Det har varit en lång dag, vi var uppe tidigt för att ta oss från hotellet i  Hongkong med tunnelbana o tåg till flygplatsen för att flyga hit till  Vietnam.

Vaknar tidigt på morgonen, vi duschar och förbereder oss för en  intressant dag i Bai Bang. Äter frukost bestående av två skivor rostat bröd med  sylt, fyra bananer och en kopp kaffe med både grädde o socker i – vi dricker  annars svart kaffe. Men det till trots så var det gott. Mrs Hiep kommer och vi  går ut i hotellets trädgård, där finns tennisbana och swimmingpool både en ute  och en inne. Det är behagligt varm. Mrs Hai kommer och vi promenerar till  fabriken.

Vägen kantas av både hotel, affärer, andra hus och eukalyptus.  En grön ”packmoppe” kör in genom porten till fabriken. Kan det vara en av de  gamla som fanns på ”min tid” för över 22 år sedan? Administration-byggnad är  uppfräschad och snygg, omgivningarna är vackra med fontäner och växter. Vi går  in i byggnaden, en vacker reception med personal tar emot. Den ena av dem tittar  stort, säger bara: Monica! Det är en av mina gamla elever, hon gick i min första  kurs för  sekreterare och var ruggigt bra på engelska. Hon hjälpte, korrigerade  mig ofta då jag skrev fel på tavlan. Det blir kramar och jag känner tårarna  stiga igen.

Blir mottagna av vice director på hans kontor, bjuds på te. Vi sitter nästan en timma  och pratar. Han berättar om fabriken och hur det går för dem idag. Idag  producerar de 110 ton massa. De exporterar till utlandet. De har skrivit avtal  med Japan för att utöka fabriken. Det går med andra ord mycket bra för dem,  vilket glädjer mig oerhört med tanke på all kritik som getts från svenskar  tidigare. Förutsättningarna var inte lätta när projektet startades på slutet av  70-talet. Men det lyckades och har lyckats bra. Människorna som bor där idag  lever bra, hela området har växt och i o med det finns där arbetsmöjligheter för  många.

Innan vi lämnar vice director får vi varsin bok om 25-årsjubileumet av honom. Jättefint och snällt tycker vi. Som nu får åka en fin  bil med AC, chafför som kör och tolk som följer med oss runt fabriksområdet. Vi  börjar med att åka upp till Office 7, dvs Training Departments kontor. Platsen  där Hai och jag arbetade. Byggnaden finns kvar i nästan samma skick, träden runt  har växt upp lite annars är det sig likt. Inne i byggnaden har man gjort vissa  ändringar.

Vi åker vidare ner till fabrikslokalerna och papperstillverkningen. Vandrar runt ser pappret valsas runt och tillsist blir  tillskuret till kopieringspapper med 500 ark i varje packet. Där står massor av  pallar med papper o åter papper. Åker upp till Vocational School. Jag minns alla  papper jag skrev ut manuellt på en gammal elektrisk skrivmaskin. Det var flera  tusen sidor. Hela utredningen som föregick beslutet om att bygga skolan. Idag är  den på väg att renoveras och byggas ut. Vi pratade med chefen för skolan och  vandrade runt de olika byggnaderna. Fortfarande använder de sig av s k  minifabriker inom bl a el-utbildningen, det började man med i början av 80-talet  och det fungerar bra. Mötte lärare som fanns med som elever under de åren jag  arbetade där.

Vi gör besök till Svenska Campen, vaktkuren finns kvar – med vakt. Vi kör in förbi  byggnaden där vi brukade tvätta våra penslar och färgrullar när jag arbetade  under fem månader som målare. Parkerar nedanför baren och Canteen, utanför  Campoffice. Den byggnaden finns kvar, affären, biblioteket, skolan och medical  är rivna. men man kan se var det låg någonstans. Poolen finns kvar, även  lusthuset och tennisbanorna är kvar. Promenerar nerför backen till korset, tar  höger för att gå till ”min” gata, men där är högt staket och alla de husen är  rivna. Det var intressant och känslomässigt att vandra runt där man bott i fem  fantastiska år.

Nästa besök blir Mrs Hai hem, hon bor idag i en vacker ljust murad två-våningsbyggnad.  Trädgården omgärdas av en mur och hon har två hundar som passar mot främlingar.  Vi fortsätter till Mrs Hieps bostad, ett stort två-våningshus med stor trädgård,  även hennes bostad har hög mur som omgärdar den. Hennes man bjuder på mango och  jordnötter. Det är dgs gå till hotellet för sen lunch. Även idag är det dukat i  det lilla rummet för oss med ett överflöd av mat. Vi känner oss kungligt bemötta  och det är hungriga vi sätter oss till bords. Efter maten skiljs vi åt. Mrs Hai  skall norrut till en teplantage i morgon med sitt arbete på det engelska  tebolagen. Mrs Hiep skall stanna kvar i Bai Bang.

Vi åker nu med taxi mot Hanoi, men skall göra en avstickare till Tam Dao. Fd  sommarstället för fransmännen då Vietnam var franskt. Det är svårt idag hitta  dit, det är så mycket ny bebyggelse. Men vi finner vägen, kör upp på vägar som
är lika slingriga som norska vägar. Att möta andra bilar är inte lätt. Jag  tittar åt sidan och känner stupen nästan dra ner oss. Men vi kommer upp och här  möts jag återigen av den utveckling som skett under åren som gått. Här finns
gott om byggnader, tidigare fanns här ett ”hotell”, några bungalows, bostäder  och ruiner, rester av fransmännens byggnader. Den vackra poolen var fylld av   jord. Men den fina muren runt kyrkan fanns kvar, restaurangbyggnaden var borta.
Utsikten är lika slående idag som tidigare. Man står dryga tusen meter över  landet där nere som breder ut sig som en karta. Vi promenerar runt, jag försöker  minnas och berätta för min man. Det finns ett vattenfall som vi brukade bada i,
men det mörknar och vi måste vidare.

Åker ner för berget och tar vägen mot Hanoi. Kommer fram till bron när det är mörkt.  Bron var under uppbyggnad när jag reste hem 1986. Kommer fram till vårt hotell  Tran Long Hotel Opera. Skönt komma på plats, checkar in och får ett rum på  fjärde våning. Ett jättefint rum, stort och rymligt, fin dusch och toalett,  liten vacker balkong. Packar upp och installerar oss. Går ute en runda i  omgivningarna innan det är dags att lägga sig. Tänk jag är i Vietnam, får nästan  nypa mig i armen. Trodde aldrig den drömmen skulle slå in. Jag skall få visa min  man runt i Vietnam.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: